Skip to content

Berättelsen om Armani

SVT Plus inslag om Team CAF:s oseriösa metoder har de senast dagarna gett eko i hela häst-Sverige. Det har debatterats flitigt i olika nätforum och många tror sig veta eller spekulerar friskt om hur det egentligen gått till vid hästköpen som beskrivs i programmet.

Vi som sitter inne med alla fakta om Armanis livsöde vet att Plus inte på något sätt vinklat historien, men utelämnat detaljer som hade gett större förståelse för varför Armani fick sluta sitt liv. Hästtvister är komplicerade, ett halvtimmeslångt tv-inslag räcker inte för att få med allt. Vi väljer därför att en gång för alla berätta vår historia om Armani.

 /Anna och ”Karin”

Det började en snöig dag vårvintern 2010…

2010 bodde jag i Gävle och arbetade som gymnasielärare på ett naturbruksgymnasium och undervisade där i ämnen relaterade till häst. Jag hade under en tid varit utan häst och hade beslutat mig för att börja leta igen. Som de flesta tittade jag på flera hästar, men hittade ingen som jag kände hade det jag sökte. En dag såg jag Team CAFs annons om Armani. Jag och en kollega bestämde oss för att åka och titta på honom. Under den här tiden hade Camilla Andersson Füller sin verksamhet en bit utanför Nyköping. Väl framme fick jag veta att Armani hade tappat en framsko på höger fram och blev såklart besviken då vi hade åkt så långt bara för att titta på honom, ingen annan häst som Camilla hade kändes intressant. Jag hade även sett det som en självklarhet att jag skulle få provrida honom i ridhuset som låg i närheten. Så blev inte fallet. Trots tvekan provred jag Armani ändå – på en snöig ridbana. Det blev inte mycket av till provridning pga. den tappade skon och det inte alltför optimala underlaget. Visst började mina varningsklockor ringa redan här – men av någon anledning så ignorerade jag min känsla. Armani visade sig vara en häst med trevlig exteriör och han var mjuk och lyhörd även om han var en grön sexåring. På vägen hem diskuterade jag och min hästkunniga kollega i fall Armani kunde vara den häst jag sökte efter och kom fram till att det nog fanns en hel del utvecklingspotential hos honom. För min del kändes det viktigast att hitta en sund individ med god exteriör, rätt vilja och en trevlig attityd – detta hade Armani gott om och var ju dessutom enligt Camilla röntgad u.a. Hur hans hälsotillstånd var i övrigt skulle ju komma fram vid en ordentlig besiktning, vilket var en förutsättning för köp.

Självklart borde jag ha åkt och provridit Armani igen, men tiden fanns helt enkelt inte. Hursomhelst bestämde jag mig till slut för att köpa Armani. Jag kontaktade Camilla och frågade hur vi skulle göra med besiktning inför köpet, besiktningen var (och är) oerhört viktig för mig pga. tidigare hästköp och erfarenheter vid försäljning av hästar. Hon föreslog besiktning på Solvalla hästklinik som låg ungefär mittemellan oss geografiskt. Jag som inte direkt hade några kontakter i Stockholm tänkte att Solvalla – travmeckat nummer 1 – såklart måste ha en bra klinik, och med det kände jag mig väldigt nöjd med att hästen skulle besiktigas där.

Camilla bokade in ett datum som skulle passa oss båda så att jag skulle kunna vara med vid besiktningen. I fall Armani skulle gå igenom besiktningen skulle vi skriva kontrakt på plats och jag skulle ta med mig honom hem.

På väg ner till Solvalla ringer Camilla som då hade med sig ytterligare en häst som skulle besiktigas och berättar att de redan var klar med besiktningen av den hästen. Hon frågade om det var okej att de påbörjade besiktningen av Armani. Jag tvekade, men såg på klockan på GPS:en att vi bara hade en liten bit kvar, så jag sa ja.

Väl framme var besiktningen av Armani redan klar, och ja här ringde varningsklockorna återigen om än ännu högre – aldrig förut hade jag varit med om att en besiktning gått så snabbt. Det enda som återstod var för Claes Rülker att titta på Armanis plåtar och eventuellt ta nya. Den övriga besiktningen hade gått bra och Armani var u.a. Jag diskuterade med Claes huruvida det skulle vara nödvändigt att ta nya plåtar. Men eftersom Armanis plåtar var så pass nytagna och veterinären som besiktigat Armani i Tyskland, som Claes uttryckte det ”Inte var någon duvunge direkt”, ansåg inte Claes att det var nödvändigt. Oavsett ville jag iallafall ha en svensk veterinärs utlåtande på plåtarna så Claes fick granska dessa. Och enligt honom fanns det ingenting att anmärka på, hästen var ren på röntgen.

Armani stallades in i ett litet fint stall i Gävle, han fick en egen hage med hagkompisar bredvid. Rädd som man är om sin nya häst så fick han ha skydd och boots på alla fyra, men Armani var en sansad häst och acklimatiserade sig fort. Han fick nya skor och skoddes av hovslagaren som jobbade på ATG-kliniken i Gävle. Hovslagaren påpekade då något som jag själv lagt märke till, hans högra framhov var mindre än den vänstra (detta stod det inte något om i Armanis besiktningsprotokoll). En mindre hov tyder ofta på att det benet/ den hoven har varit utsatt för någon form av trauma. Hästen belastar det utsatta benet mindre- varpå hoven då också blir mindre. I mitt fall så trodde jag att den mindre hoven berodde på att han dragit av sig skon, tagit med sig en bit av hovväggen och på grund av det hade man blivit tvungen att ”sko in honom” Men min erfarna hovslagare förklarade senare att så inte var fallet med Armani.

Efter någon dag i det nya stallet lastade vi Armani och åkte till ett närliggande ridhus för att jag skulle få jogga honom i en trygg miljö med bra underlag. Det skulle bli min första ridtur på min fina häst och jag kände lyckan stiga! Men känslan vände snabbt. Armani rörde sig inte rent i traven, han nickade med huvudet till och från – främst i höger varv. Tankarna började snurra i huvudet, men jag tänkte att han kanske hade fått in något i hoven eller bara var stel efter resa och ny plats. Det var i allafall inte den känsla av mjukhet som jag upplevt vid provridningen – trots sämre underlag och en sko mindre.

Jag skrittade Armani i några dagar och upptäckta i den vevan att han hade en stor rädsla för bilar – något som Camilla aldrig nämnt.  Det var väl för min del ett litet problem även om jag mindes att jag då tänkte – vilken tur att han inte såldes till någon oerfaren ponnytjej, det hade kunnat sluta illa.

Efter bara någon dag hade Armani återigen trampat av sig skon på höger fram. Min hovslagare kom ut och stärkte mina misstankar om att något inte stod rätt till. Vi diskuterade situationen och kom fram till att jag skulle åka in med Armani till den ATG-klinik hovslagaren jobbade på – främst för att kolla upp hans högra hov.

Väl på plats på kliniken kom chocken. Armanis plåtar var inte u.a och det som syntes på de tyska plåtarna bekräftades bara av de nya vi tog och det visade sig att han hade skelettförändringar på flera ben. Han visade hälta på böjprov högt och lågt och på flera ställen. Här började min kamp och en tid med förlust av pengar och en tuff känslomässig berg och – dalbana.

Armani hade försäkrats in i bolaget Agria och enligt Camilla varit försäkrad där ett tag. Så var inte fallet. Armani hamnade i den kategori där vi fann hans skador inom den 20 dagars karenstid som Agria har. Det vill säga – jag fick stå för alla veterinärkostnader och Armani fick reservation för hältor. Man kan väl säga att besiktningen på Solvalla som gjorts av den f.d chefsveterinären för Agria själva, ”ogiltighetsförklarades”.

Hur skulle jag nu göra? Jag kontaktade Camilla och här började den långa processen.
Camilla påstod att hon inte hade ägt Armani och att jag skulle kontakta ägaren i Tyskland om jag ville reklamera hästen. Efter samtal och diskussioner med det ena konstiga svaret efter det andra valde jag till slut att ha all kontakt via sms för att få hennes märkliga svar på ”papper”. I samma stund insåg jag att jag inte hade något annat val än att kontakta en advokat. Jag försökte också få tag I Claes Rülcker på kliniken men han var bara där vissa dagar och svår att få tag i. Till slut lämnade jag ett meddelande där jag kort berättade att Armani inte alls var u.a på röntgen och att han hade varit halt från den dagen han kom hem till mig. Claes ringde aldrig tillbaka.

Visst erbjöd sig Camilla att bekosta operationen av Armanis lösa benbit, men den var ju bara en liten petitess bland alla de fel som hittats. Och även om den lösa benbiten hade varit det enda felet på Armani hade en operation kunnat leda till en lång konvalescens och en självklar reservation i försäkringen.

Nu följde en åtta månader lång process. Under tiden stod jag med kostnader varje månad för en häst jag bara åkte till för att mocka åt och borsta på, för att antingen skritta ut på eller gå ut och gå med. Under sommaren fick Armani gå på bete på dagarna och sova inne i stallet på nätterna. Trots sina dåliga ben så tyckte jag ändå att han verkade vara ganska glad och nöjd med livet som ”sällskapshäst” och med tiden blev han som alla djur en alltmer kär familjemedlem. Men Armani blev aldrig bättre, hältorna kvarstod samtidigt som jag for fram och tillbaka för att sitta i förhandlingar i Nyköpings tingsrätt med en motpart som aldrig dök upp. Innan hela processen drog igång erbjöd jag Camilla att göra en rejäl prisreduktion på Armanis köp. Detta hade gett mig möjlighet att låta honom vila under en period för att sen utreda honom igen och fatta beslut om hans framtid som ridhäst. Men detta ville inte Camilla.

Vi stämde Camilla på de sammanlagda kostnaderna för inköpet av Armani, veterinärkostnader och de övriga utgifter som jag haft under tiden som Armani var hos mig och som bara ökade för varje dag som gick. Efter alla dessa månader av förhalande, med papper från Camillas advokat, kom det till slut ett bud om förlikning. Camilla kunde ta tillbaka Armani och ge mig de 75.000 jag hade betalt för honom tillbaka. Jag hörde bara mig själv säga NEJ NEJ NEJ! Det var inte ens hälften av alla de utgifter jag hade haft, någon rättvisa måste det väl ändå finnas. Min advokat berättade då att han hade fått reda på att Camilla inte var likvid och om jag skulle bli fri mardrömmen och få några pengar alls borde jag acceptera budet. Vilket jag till slut gjorde, jag orkade helt enkelt inte längre.

Armani fick åka tillbaka till Nyköping med ett transportföretag. Jag fick betala för resan.
Jag grät många dagar efter att han hade åkt. I efterhand kan jag känna att jag borde ha tagit den ekonomiska smällen direkt (för att slippa den känslomässiga) och tagit bort Armani själv. Men jag orkade inte.

Det dröjde sen inte mer än två veckor innan Armani låg ute till försäljning igen med en video där min vackra häst som hade så ont i sina ben hoppades runt i ett ridhus, han annonserades återigen med informationen om att vara u.a på röntgen. Jag kunde tydligt se hans ojämna steg i traven, men förstod också att vid en provridning skulle Armani troligtvis kännas lika fin och mjuk som han gjorde när jag nästan ett år tidigare hade suttit på honom för första gången. Jag var så arg och ledsen.

Jag såg till att Agria visste om alla hans röntgenförändringar och sa upp hans försäkring dagarna efter han lämnat gården. Jag berättade min historia till alla inom hästvärlden som jag kände i hopp om att den skulle nå eventuella spekulanter på Armani. Så blev det inte.

Min berättelse handlar inte på något sätt om att få upprättelse. Jag hade när min advokat ringde mig och sa att programmet Plus ville göra ett inslag om CAF, lagt detta bakom mig för längesedan. Livet måste ju gå vidare. Han rådde mig i alla fall till att medverka i programmet vilket jag efter knappt en månads betänketid valde att göra. Jag kände då att det var min skyldighet att förhindra att andra hamnade i samma situation som jag.

Många verkar tro att det är enkelt att driva en rättsprocess gentemot en näringsidkare och förstår inte hur mycket tid och kraft det krävs för att driva den i mål, icke att förglömma är den ekonomiska aspekten. Det är kostsamt och många gånger i rättsliga sammanhang vinner inte den som borde ha rätten på sin sida. Det svenska rättssystemet är mycket invecklat, vilket är omöjligt att förstå om man inte själv varit inne i en sådan process.

Slutligen vill jag klargöra att detta är min berättelse och fri att tolkas av dig som läsare. Den lärdom jag tog med mig efter tiden med Armani är huvudsakligen att lita på MIN magkänsla och fatta beslut därefter. Det spelar ingen roll hur rätt än saker kan verka vara på papper om känslan säger det motsatta.

/Anna

… och Armani säljs igen

Min berättelse börjar bara några veckor efter att Anna lämnat tillbaka Armani till Team Caf. Som ni kommer att upptäcka finns många likheter med Annas.
Direkt efter nyår 2011 reser min dotter och jag till Mellansverige för att provrida hästar. Vi letar efter en lämplig dressyr- eller allroundhäst. Vi har åtskilliga besök inbokade – varav ett i ett försäljningsstall, Team CAF, som då huserar utanför Linköping. Där provrider vi två hästar. En av dem är Armani, en vänlig fuxvalack som ger ett trevligt intryck, både i stallet och under provridningen.

När vi summerar resan har vi två hästar som favoriter. Nummer ett faller snart bort, den visar sig ha flera skador i bagaget. Vi avstår därför. Nummer två är Armani. Jag ringer Camilla Andersson Füller för att få mer upplysningar om hästen. Hon uppger att hon haft hästen i sin ägo sedan den importerats till Sverige, men att den varit i träning hos två fälttävlansryttare inför försäljning. Jag får deras nummer, ringer och får positiva omdömen om hästen. Dock får jag klart för mig att det är ett tag sedan Armani lämnat deras gård. När jag frågar Camilla om detta säger hon att hästen varit utlånad för träning hos ytterligare en person, men att hon hämtat tillbaka hästen efter att de blivit osams. Där borde jag ha anat ugglor i mossen, men vi fortsätter vårt samtal och kommer in på hästens hälsa. Andersson Füller uppger att hästen aldrig varit halt eller skadad, men berättar han har en lös benbit i vänster framben. I övrigt är röntgenbilderna från Tyskland enligt henne ”klockrena”. I annonsen på Hästnet står också att röntgen är ua. Hon försäkrar att ”benbiten sitter inte i leden” och erbjuder sig att vid besiktning bekosta ny röntgen, samt att om problem i framtiden uppstår på grund av den lösa benbiten även bekosta operation.

Med dessa utfästelser känner jag mig trygg att gå vidare med köpet. Besiktningen sker på Camillas initiativ på Hästsjukhuset Solvalla. Eftersom jag har lång väg att åka bestämmer vi att hästen efter besiktningen ska få övernatta på kliniken, så att jag kan hämta honom nästa morgon. Vi har bara hunnit några mil från hemmet när Camilla Andersson Füller ringer. Hon har goda nyheter, besiktningen är avklarad och Armani har gått igenom utan anmärkning. Veterinären har bara anmärkt på en sak, höger framhov är något mindre än den vänstra, men han bedömer att det saknar betydelse.

Inför köpet har Andersson Füller åtagit sig att ordna så att Armani blir A1-försäkrad till fulla köpeskillingen i Agria. Under färden mot Stockholm ringer Agrias ombud. Hon gratulerar till köpet, vi diskuterar ett tillägg jag vill ha till försäkringen och jag får uppfattningen att Agria har all information bolaget behöver för att kunna liv- och veterinärförsäkra hästen.

Nästa morgon kommer vi till Solvalla hästsjukhus. Jag får leta runt en stund innan jag hittar personal på kliniken. En äldre veterinär dyker upp, dock inte Claes Rülcker som gjort besiktningen. Han är enligt uppgift ledig. Veterinären följer oss runt i jakt på det kuvert med kontrakt, pass, besiktningsprotokoll och röntgenbilder som Camilla ska ha lämnat på kontoret. Det tar en stund att hitta. Ingen verkar ens ha koll på att det skett en besiktning dagen innan. Jag får en obehaglig känsla i magen. Kliniken känns oseriös och rörig. Vi får också leta i flera stall innan vi hittar Armani.

Jag gör hästen klar för avfärd, samtidigt som jag snabbkollar innehållet i kuvertet. Röntgenbilderna saknas. Varken de som togs dagen innan eller bilderna från Tyskland finns i kuvertet som utlovat. Jag uppmanar kliniken att bränna bilderna på en cd. Efter ett samtal till Camilla går de med på det. Klockan tickar. Vi har bråttom iväg för att hinna alla milen hem innan kvällen. Så fort cd:n med röntgenbilderna är klar lastar vi hästen och åker. Jag för över köpeskillingen enligt överenskommelse.

Först hemma har jag tid att ordentligt läsa kontraktet. Då inser jag att Camilla inte skrivit in något åtagande om att bekosta operation av den lösa benbiten om det skulle behövas. Jag får återigen en obehaglig känsla i magen men jagar bort den. Allt har ju gått bra, besiktningen var u.a och hästen står i stallet, blank och fin. Det ska inte behöva bli några problem.

Efter en vilodag då Armani bekantar sig med sitt nya hem, en stor ridanläggning i utkanten av min hemstad, sitter min dotter upp för att rida igenom hästen. Det går sådär, Armani har svårt att både fatta och hålla galoppen. Han känns inte alls som vid provridningen. Vi skyller det på resstelhet. I övrigt sköter han sig väl och vi är glada över vår nya häst. Några dagar senare rider dottern ett pass för sin tränare. Hon anmärker direkt på att Armani inte är riktigt ren i traven. Orenheten i trav kommer och går under passet. Galoppen går dock lite bättre än tidigare. Vi tar det lugnt i början, men otakten i traven syns nästan varje gång vi rider. Jag ser det när jag longerar också, men det försvinner när hästen blivit varm. Oroskänslan i magen finns där, men jag försöker intala mig att Armani behöver lite tid att hitta sin balans tillsammans med oss.

Två veckor har gått och jag inser att inget försäkringsbesked kommit. Jag ringer Agrias kundtjänst och får besked att de inte fått något besiktningsprotokoll. Märkligt, Camilla Andersson Füller skulle ordna allt kring försäkringen. Jag blir både irriterad och orolig. Fylld av onda aningar drar jag kopior på besiktningsprotokollet och skickar till Agria. Några dagar senare ringer Agriaombudet och meddelar att hästen tyvärr inte kan försäkras utan reservationer. Hon hänvisar till skadeavdelningen. Jag ringer dit och en handläggare förklarar att Armani på grund av tidigare skadehistorik åsätts reservation för alla slags hältor och rörelsestörningar.

Vilken skadehistorik? Vad har hänt med hästen? Jag står som fallen från skyarna. Men handläggaren är förhindrad att berätta pga sekretess. Hon kan bara säga att det skett medan hästen varit försäkrad hos annan person än Camilla Andersson Füller.

Nu förstår jag att jag blivit lurad. Grundlurad. Samma dag kontaktar jag en advokat i min hemstad och skriver i samråd med denne ett brev till Andersson Füller och reklamerar köpet. Jag klargör samtidigt att jag vill att all fortsatt kontakt mellan oss ska vara skriftlig. Camilla svarar i ett mejl att det måste skett ett missförstånd och hon ska kontakta Agria. Någon dag senare mejlar hon igen att ”Agria kommer att ordna allt, de kommer att kontakta dig”.

Agria hör inte av sig. Jag ringer Agria, där handläggaren säger att CAF ringt, men fått samma besked som jag. Hästen har åsatts reservation och beslutet kommer inte att ändras.

Skriftväxlingen med Andersson Füller fortsätter. Vi kommer ingen vart. Jag inser att även om den lokala advokaten är intresserad och engagerad i mitt fall saknar han erfarenhet av hästjuridik. Jag får hela tiden förklara en massa om hur hästvärlden fungerar. Därför kontaktar jag en erfaren hästjurist i Stockholm.

När jag berättar om mitt fall för denne hejdar han mig efter en stund. ‘Vad sade du att hästen hette? Armani? Vänta ett ögonblick!” Han kommer tillbaka i luren och jag får veta att han varit inkopplad på hästen i ett tidigare fall. Mina ben skakar medan han sammanfattar Annas fall. Hur är det möjligt att en hästförsäljare kan förtiga att hon säljer en häst som hon efter rättslig tvist tvingats ta tillbaka?

Vi bestämmer oss för att lämna in stämningsansökan mot Camilla Andersson Füller, något annat hjälper inte är advokatens erfarenhet. Jag känner tillförsikt, när hon får veta att jag har samma advokat som i Annas fall måste hon ju backa ögonaböj, eller hur? Men det gör hon inte. Hon skriver inte ens under att hon mottagit stämningen. Tingsrätten får till slut ordna så kallad kungörelsedelgivning för att delge henne stämningen.

Direkt efter samtalet med advokaten bestämmer jag och min dotter att vi inte ska rida Armani mer. Det känns meningslöst att fortsätta, han ska ju inte stanna hos oss. Vi vill heller inte bli beskyllda för att ha ridit sönder hästen. Jag får tillgång till röntgenutlåtanden från de två veterinärer som i Annas fall granskat både röntgenbilderna från Tyskland och nya plåtar som Anna låtit ta. Det gör mig än mer övertygad om att det är rätt beslut att inte rida Armani mer. Jag låter en veterinär på min hemort granska röntgenbilderna från Solvallakliniken. Hennes utlåtande överensstämmer kusligt väl med de andras. Något röntgenutlåtande från Solvalla har jag dock inte fått med mig vid köpet. Jag kontaktar kliniken och begär att få det. I utlåtandet som är daterat 2011-02-21, alltså en månad efter plåtarna tagits, står att röntgen gjorts med avseende på OCD, osteochondros, och visar en ”lös benkärna, framtill i kotleden” på vänster fram. I köpekontraktet har Camilla Andersson Füller dock skrivit att benbiten sitter ”utanför kotled”, vilket är en avsevärd skillnad. Det är intressant att Rülckers utlåtande begränsats till att gälla enbart OCD. Men, det är ju säljaren som beställt röntgen.

Vi gör en ny klinikbesiktning av Armani. Han har då vilat i tre veckor. Han visar sig vara tregradigt halt och öm vid lågt böjprov på höger fram, och reagerar också lågt på vänster fram, samt både högt och lågt på vänster bak. Veterinären anmärker också på att hovkapseln på höger är mindre och trängre än den vänstra. Samtliga dessa iakttagelser bedöms i protokollet ”ha betydelse för det angivna användningsområdet” som är ridhäst.

Min hovslagare kommer. Det är första gången han skor Armani. Jag berättar vad som uppdagats och hovslagaren, en erfaren man med många år i yrket, går noggrant igenom hovarna. Han är uppriktigt upprörd, visar, pekar och förklarar varför en häst som Armani inte kan hålla för träning i längden.

Veckorna går. Armani går lugnt i sin hage på dagarna och nojsar med grannen över staketet. På kvällarna pysslar vi med honom i stallet. Han är lika vänlig som vanligt, vilket gör det än mer smärtsamt att möta honom varje dag. Det blir mest jag som sköter om honom, min dotter tycker att det för jobbigt. Hon vill inte fästa sig vid honom ännu mer, utan söker tröst hos sin ponny som vi tack och lov har kvar.

Tvisten kommer inte närmare en lösning. På vårkanten fattar vi ett beslut, vi känner att vi måste komma vidare och för att inte deppa ihop i allt elände köper vi en annan häst. Armani får flytta till en klubbkamrat med gård utanför stan. Han får en större hage att gå i och firar med att bocka och bralla som tokig den första veckan. Han får också gå på sommarbete på samma gård.

Under tiden rullar tvisten på, eller står snarare och stampar. Andersson Füller och hennes ombud förhalar allt i det längsta. Inga skrivelser besvaras utan påminnelser, begärda yttranden försenas gång på gång. I augusti begär min advokat en så kallad tredskodom eftersom motparten inte svarar på brev. Då vaknar hon till och avger via sitt ombud ett skriftligt svaromål, vilket gör att begäran om tredskodom faller.

Under hösten överväger jag att skicka tillbaka hästen till Team CAF i väntan på avgörande i fallet för att slippa ytterligare kostnader för hästen. Jag ångrar mig rätt snart, att skicka min häst till en människa jag totalt saknar förtroende för känns helt fel. Jag tänker också med bävan på den dag han efter dom i rätten definitivt ska tillbaka. Vad väntar honom då? Tänker hon försöka sälja honom igen, trots att han så uppenbart inte håller som ridhäst? Ska någon annan stackars hästköpare gå i samma fälla som jag och Anna före mig?

Det blir också allt mer uppenbart att Armani har ont i kroppen. Hans hyresvärd ser att han är oren i gångarterna när han springer i hagen. Under betesperioden tappar han hull och måste tilläggsutfodras. Åter efter betet får han nästan fri tillgång till hö, men är ändå svår att hålla i hull. Det är smärtsamt tydligt att han inte mår bra.

Vi begär därför att få avliva Armani. Andersson Füller motsätter sig förstås detta. Efter samråd med min advokat bestämmer vi att han trots detta av djurskyddsskäl ska få vandra ut på de evigt gröna ängarna. Det sker den 14 november 2011. Jag står bredvid och ser honom falla och känner stor sorg, men också lättnad, både för Armanis skull och min.

Några veckor tidigare har muntlig förberedande förhandling hållits i ärendet i Linköpings tingsrätt. Det har inte lett till någon lösning på frivillig väg. Min advokat fortsätter därför arbeta med fallet och vi förbereder oss inför huvudförhandling.

Datum för förhandling sätts till den 14 februari 2012. Veckorna innan arbetar min advokat intensivt med att kartlägga motpartens ekonomiska förhållanden. Det visar sig att hon formellt saknar tillgångar. Vid det här laget är rättskyddet i min hemförsäkring förbrukat. Fortsatt processande riskerar att bli väldigt dyrt. Vi väljer därför att i sista stund dra tillbaka stämningsansökan sedan advokaten förhandlat fram en nollösning, dvs att vardera parten tar sina kostnader.

Det är en antiklimax och jag är förstås djupt besviken. Jag har förlorat mycket pengar, hela köpeskillingen (95 000 kronor) och dessutom alla kostnader för uppstallning, foder och hovslagare, plus kostnader för advokat. Armanihistorien har också kostat på känslomässigt, det smärtar mer än hålen i plånboken. Det hade inte behövt bli så – om Andersson Füller hade varit en ärlig och seriös hästförsäljare.

Ett år går. Jag har lagt historien med Armani bakom mig, att bli kvar i det som hänt och gräma sig är inte fruktbart i längden. En dag ringer en redaktör från Plus, berättar att de granskar hästhandlare och frågar om jag är den person som köpt en häst vid namn Armani från Team CAF. Efter betänketid går jag med på att låta mig intervjuas i programmet. Jag väljer dock att vara anonym, jag vill helt enkelt inte riva upp de sår Armaniprocessen vållat mig inför människor som inte känner mig. Samtidigt vill jag berätta, så att inte andra hästköpare riskerar att gå i samma fälla som jag och Anna gjort.

/”Karin”

Annonser